Skillnader i hjärnan som finns redan innan man börjar lära sig läsa kan ha stor betydelse för om man drabbas av läs- och skrivproblem (dyslexi). Det visar professor John Gabrieli vid MIT, Massachusets. Han hoppas att undersökningar av sådana i framtiden ska kunna användas för att hitta barn som behöver särskilt stöd för att lära sig läsa och skriva ordentligt.
[reflink]Länkens text som kommer nonchaleras[/reflink]
Forskare har tidigare sett att en del av hjärnan som förbinder områden inblandade i att uppfatta och skapa språk (kallad vänstra arcuate fasciculus) är mindre hos vuxna dyslektiker än hos vuxna som har lätt att läsa. De har dessutom sett att nervtrådarna där hos dyslektiker inte ligger lika välordnat, parallellt med varandra.Men är detta är en effekt av att vuxna dyslektiker under en stor del av livet använt hjärnan på annat sätt än de som haft lätt att läsa? Eller kan det vara en skillnad som funnits från början, och som bidragit till att avgöra vilka som utvecklat dyslexi?
För att svara på den frågan har professor John Gabrieli och hans medarbetare undersökt fyrtio förskolebarn som ännu inte lärt sig läsa. De har dels undersökt volymen hos den vita hjärnsubstansen i denna vänstra arcuate fasciculus och hur välordnat nervtrådarna där ligger. Dels har de testat olika förmågor hos förskolebarn, som man vet kan förutsäga den framtida läsförmågan.
[caption id="attachment_5399" align="alignright" width="180"]
Professor John Gabrieli, MIT[/caption]
En egenskap som i engelskspråkiga miljöer har stor förmåga att förutsäga framtida läsförmåga är fonetisk medvetenhet, dvs hur väl medveten man är om de olika ljudelement som ingår i ett ord. Den kan testas t ex genom att be barnen säga ordet "boat" men utan ljudet "b". Eller genom att man ber barnet upprepa ett "nonsensord", vilket kräver att barnet lagt märke till de olika ljuden, och kan minnas dem i rätt ordning.
Resultatet visade sig vara tydligt. Den fonetiska medvetenheten (men inte andra läsrelaterade egenskaper som också testades, t ex kunskap om bokstävers namn) visade sig ha ett tydligt samband med både volymen hos vänstra arcuate fasciculus, och graden av välorganisering av nervtrådarna där. Däremot hittades inget samband mellan fonetisk medvetenhet och tseendet hos andra delar av hjärnan.
Sambanden var så tydliga att det är mycket troligt att det finns ett orsakssamband: Liten volym och dålig organisering av denna del av hjärnan tidigt i livet gör det svårare att utveckla sin fonetiska medvetenhet, vilket i sin tur ökar risken för läs- och skrivproblem. Men variationerna mellan försökspersonerna var stora, så det går inte att utifrån enbart sådana mätningar göra prognoser på individnivå. Däremot spekulerar forskarna om att mätningar av storlek och organisation hos denna del av hjärnan tillsammans med tester av förskolebarnens förmågor, i framtiden skulle kunna användas för att på ett tidigt stadium hitta barn som behöver speciellt stöd för att lära sig läsa och skriva.