[caption id="attachment_6937" align="aligncenter" width="500"]
Lord Howarth of Newport. (Foto: Håkan Lindgren)[/caption]
Huvudtalare under konferensen Culture and health across the lifespan var den brittiske parlamentsledamoten Lord Howarth. Han var ordförande för The All-Party Parliamentary Group on Arts, Health and Wellbeing, vars rapport Creative Health (2017) är den hittills tyngst vägande sammanställningen av vetenskapliga belägg för att dans, musik och andra kulturformer har positiva hälsoeffekter under hela människans liv, från födsel till åldrande. Rapporten kan laddas ner gratis här (pdf).
Till Stockholm kom också rapportens författare Rebecca Gordon-Nesbitt, forskare vid King’s College i London. Hon deltog i konferensens avslutande panelsamtal.
Den kulturella hjärnans Håkan Lindgren fick tillfälle att göra en intervju med dem under konferensen.
_____
Karolinska institutet har just startat ett Centrum för kultur, kognition och hälsa. Här finns en chans att förverkliga de förslag som ni lägger fram i er rapport. Vilka råd skulle ni vilja ge dem?
Lord Howarth:
Jag hoppas att KI, genom att utgöra en förebild och genom den prestige som institutet åtnjuter, kommer att övertyga fler och fler människor inom den medicinska branschen att ta kulturens möjligheter på allvar. Kulturen kan hjälpa dem att uppnå det de vill göra, det vill säga att bota sina patienter, att underlätta för dem att leva hälsosammare, längre och rikare liv. Inom stora delar av den medicinska världen har dessa frågor bemötts inte bara med skepticism, man har ställt sig totalt avvisande. Även när man har konfronterats med belägg för detta har man haft väldigt svårt att bryta sig loss från sina traditionella föreställningar, från sin traditionella läkarutbildning, från hur man brukar arbeta, och inse att här finns en resurs som verkligen kan hjälpa en att förverkliga de mål man vill uppnå. Fler och fler läkare håller på att upptäcka detta, tror jag, men vi har fortfarande långt kvar.
Jag vill ogärna ge några råd åt en så pass framstående institution. Men jag vill säga att jag är glad över att Karolinska Institutet har beslutat sig för att studera hur konst och kultur kan bidra till hälsa och välbefinnande. Jag tror att detta är ett slags återgång till en mer holistisk syn på medicin och hälsovård, som tidigare skulle ha betraktats som fullständigt naturlig. På grund av läkarvetenskapens stora framsteg under 1900-talet har detta synsätt marginaliserats, men när man överger en helhetssyn på människan kan något gå förlorat. Genom att involvera konst och kultur kan man börja återupptäcka hela människan. Det finns redan en betydande mängd forskningsresultat som stöder detta tillvägagångssätt, det handlar inte bara om sentimentalitet eller önsketänkande. Naturligtvis behöver vi utveckla detta forskningsområde, det återstår fortfarande mycket att göra. Det är utmärkt att ett viktigt, världsledande institut som KI har förklarat sig berett att stödja vidare forskning, och jag hoppas att detta kommer att ingå i ett internationellt samarbete. I Storbritannien planerar vi att inrätta ett nationellt strategiskt center för kultur och hälsa. Forskningsaspekten kommer att vara mycket viktig, och vi behöver lära av varandra.
Rebecca Gordon-Nesbitt:
Jag skulle vilja tillägga en sak om det svenska centrets placering – det är väldigt viktigt att ni ligger inom ett forskningssjukhus. Närheten till patienterna kommer att vara mycket värdefull. Det är väldigt nyttigt att vara granne med ett sjukhus, så att man kan vara direkt delaktig i enskilda fall, och följa med i vad som händer i vården.
Om vi ser till ett större perspektiv – hur borde samhället omsätta kunskapen i er rapport i praktiken? När man läser den tänker man snart att det inte bara handlar om sjukvård. Har man förstått att dans, musik och andra former av kultur är direkt kopplade till hälsa och välbefinnande borde det genomsyra hela samhället, även utanför sjukhusen.
Rebecca Gordon-Nesbitt:
Först och främst tror jag att samhället behöver en bättre förståelse för vad det är vi talar om här. Det finns inte tillräcklig förståelse för relationen mellan kultur och människors hälsa. Vi behöver också större förståelse för de sociala faktorer som påverkar folks hälsa. Det finns en medvetenhet om det på regeringsnivå, men det har inte trängt igenom till samhället som helhet.
Något som jag inte har hört mycket om i sådana här sammanhang är arkitektur och stadsplanering. Liksom dans och musik påverkar oss blir vi också påverkade av den stadsmiljö som omger oss, men våra städer, köpcentrum och förorter är inte byggda för att få oss att må bra. Kan ni säga något om det?
Lord Howarth:
Vi har byggt moderna slumområden, och vi betalar ett mycket högt pris när det gäller sociala problem, även om vi bara ser till de ekonomiska utgifterna för den fysiska och psykiska ohälsa som bostadsförhållanden leder till. Det finns belägg för att människor som upplever sina bostadsområden som vackra också mår bättre fysiskt och psykiskt. I vår rapport lägger vi stor tonvikt på att människor behöver bra bostadskvalitet, hälsosamma, vackra och /supportive miljöer. Det är en viktig investering, och det är något jag tror att ni har förstått i de nordiska länderna, med er tradition av framstående skandinavisk design och arkitektur.
Rebecca Gordon-Nesbitt:
Det finns en svensk epidemiolog som vi nämner i Creative health, Lars Olov Bygren, som tar upp precis det här, att kreativitet kan förbättra människors miljö. Om man bor i ett ogynnsamt område leder det faktiskt till fysiska förändringar av kroppen på molekylär nivå. Ditt DNA förändras som en följd av att du bor i ett ogynnsamt område, något som sedan kan gå i arv till kommande generationer. Det handlar inte om den kodande delen av ditt DNA, utan om de delar som kontrollerar vilka gener som ska kopplas på eller kopplas av.
Epigenetik, alltså?
Rebecca Gordon-Nesbitt:
Ja, precis. Bygrens poäng är att om man bor i en gynnsam miljö – det kan handla om arkitektur, design eller kreativitet – har man en chans att läka de skador som ens genuppsättning har fått på grund av dåliga omgivningar. Vi stödjer den sortens resonemang.
Finns det en risk att vi lägger ännu en nyttoaspekt på kulturen, att den måste ha mätbara medicinska effekter för att anses ha något värde? I Sverige behöver konstnärer som söker offentlig finansiering ofta visa att deras projekt hjälper till att bekämpa rasism och andra fördomar. Kan det i framtiden bli så att konstnärer som söker pengar måste visa att deras projekt är nyttiga ur ett medicinskt perspektiv? Man kan ju också uppskatta konst just för att den gör dig till en mindre produktiv och välanpassad medborgare. Den kanske rent av gör dig deprimerad och ändå är den värdefull.
Rebecca Gordon-Nesbitt:
Jag har en bakgrund från kulturlivet, under flera år har jag arbetat som curator för Nordic Institute for Contemporary Arts i Helsingfors, så jag är väl förtrogen med idén om konstens självständighet. Men samtidigt har kulturlivet utvecklats i en speciell riktning, den kommersiella konstmarknaden har blivit väldigt mäktig i Storbritannien, och jag tror att konstnärerna reagerar mot det och börjar fundera över vilken samhällelig roll de skulle kunna spela. Därför hamnar konstnärer ofta i miljöer där kulturliv och hälsa möts. Vi behöver integrera det här sättet att arbeta i de konstnärliga utbildningarna, det finns inte tillräckligt mycket kunskap om det för närvarande. Det kommer inte att påminna om det exempel du gav, om antirasistiskt arbete, för i det fallet talar man om för konstnärerna vilket innehåll deras verk ska ha, och det försvagar konsten mycket mer än om man nämner att den också kan ha positiva sidoeffekter. Det handlar ju inte om något enkelt orsak och verkan-tänkande: gör det här, så får du det här resultatet.
Lord Howarth:
Nu talar vi om instrumentalism. Det är en gammal diskussion och, anser jag, en allt mer ofruktbar och överflödig diskussion. Naturligtvis ska vi uppskatta konsten för dess egen skull. Men när det finns tydliga, vetenskapliga belägg för att konst och kultur kan bidra till personlig hälsa och samhällelig välfärd, då är det bara sunt förnuft att avsätta pengar för detta ändamål, och jag tycker inte att det är orimligt att en regering eftersträvar positiva, praktiska resultat. Jag ser inte att det skulle kränka konstnärernas frihet och oberoende. Med vår tids neurobiologi och hjärnscanning har vi nya möjligheter att förstå exakt vad som händer när hälsoeffekterna uppstår, men vi har inte nått ända fram än, och jag tycker inte att vi ska vänta på svaren på sådana frågor, jag tycker att vi ska agera på basis av den kunskap vi redan har, och enrollera kulturlivet för att främja hälsa och välfärd.
Vilka reaktioner har ni fått från människor inom kulturvärlden när ni berättar att konst kan vara nyttig ur ett medicinskt perspektiv, när ni försöker dra in dem i ett närmare samarbete?
Rebecca Gordon-Nesbitt:
Mycket positiva reaktioner, faktiskt. De personer jag har träffat har varit otroligt entusiastiska. Många av dem har inte behövt någon övertalning, det här är saker de redan har vetat. Till och med i The arts council [Storbritanniens motsvarighet till Kulturrådet], som är en bastion när det gäller att försvara konstens frihet, har vi hört att det har tagits emot mycket väl. Opinionen håller på att svänga till fördel för de här idéerna. Som Alan [Lord Howarth] säger, de fasta gränserna mellan konstens egenvärde och dess nyttovärde håller på att upplösas.
Lord Howarth:
I vår rapport till The arts council rekommenderar vi att de ska införliva hälsofrämjande arbete i sin verksamhet, och uppmana de institutioner som de finansierar att göra samma sak. The arts council håller på att utarbeta en ny tioårsplan, och vi har stora förhoppningar om att våra rekommendationer kommer att ingå där. Om de tunga institutioner som finansierar kulturlivet åtar sig att stödja kultur som främjar hälsa och välfärd tror jag att det kommer att ha stort inflytande på konstnärernas tänkande och dagliga verksamhet.
Kan ni säga några ord om vad ni planerar att göra härnäst och vad ni hoppas ska hända efter att den här rapporten har släppts?
Lord Howarth:
Vi ska hålla en ny serie rundabordssamtal som fokuserar på de rekommendationer vi gör i rapporten. Vi involverar alla som vi tror kan driva frågan framåt, vi träffar ministrar, vi träffar höga chefer från en mängd institutioner, vi talar med finansiärer, vi talar allt mer med läkare och deras organisationer. Vi har fått signaler från regeringen att de kommer att anta en samlad strategi för detta, vi möter mycket mer intresse från chefer inom den offentliga hälsovården, och jag tror att vi befinner oss vid en brytpunkt, vi håller på att utveckla en allmän insikt om att konsten är här för att hjälpa oss. Jag är full av tillförsikt. Watch this space.