Foto: Mikael Sjöberg
– Från att ha varit ett kärt seminarieämne i kultursektorn har kulturens hälsoeffekter blivit en fråga som tas på allvar i hälso- och sjukvården, säger Anna Starbrink (Liberalerna), hälso- och sjukvårdsregionråd i Region Stockholm.
Den kulturella hjärnans Håkan Lindgren träffade henne i Helsingfors, där hon deltog i ett panelsamtal kring WHO:s rapport ”What is the evidence on the role of the arts in improving health and well-being?” Rapporten släpptes den 11 november 2019. Mer om rapporten kan du läsa här: WHO samlar evidens för kulturens hälsoeffekter i ny rapport.
Hur skulle du vilja omsätta rapportens insikter i praktiken?
– Nu finns det så mycket samlad kunskap eftersom WHO har gått igenom detta. Jag vill ta kraft ur rapporten för att fortsätta utvecklingen och använda kulturen mer inom hälso- och sjukvården.
Kan du ge några konkreta exempel?
– Inom rehabilitering har vi sett att det fungerar väl. Vi ser också många olika områden där vi kan utveckla nya initiativ. På Danderyds sjukhus arbetar man med VR-glasögon för att hjälpa smärtpatienter som har ont i nacken. Patienter med whiplash-skador har tidigare varit tvungna att åka till sjukhuset för att träna och göra vissa rörelser under överinseende av en fysioterapeut. De fick istället pröva att använda VR-glasögon – ett spel, helt enkelt. Då kan man sitta hemma eller på jobbet och träna, det ger en otrolig frihet. Genom det här spelet gör man helt rätt rörelser, man plockar upp små stjärnor som har trillat ner från stjärnhimlen, och sätter upp dem igen, genom att använda sina nackmuskler. På Akademiskt primärvårdscentrum utvecklar man metoder för att använda kultur för att förbättra nyanländas psykiska hälsa.
Tycker du att det är svårt att få gehör för de här idéerna när du pratar med sjukhusstyrelser eller med andra politiker?
– Ja, det har varit jättesvårt, och det beror på att det är så otroligt olika kulturer inom kultursektorn och hälso- och sjukvårdssektorn. De har helt olika förhållningssätt. Inom hälso- och sjukvården kräver man evidens för det man gör, det är deras skyldighet. Konstnärerna kräver frihet och kreativitet, och det är inte så lätt att få de båda grupperna att prata samma språk. Det har framförallt varit från kulturens sida som man har drivit de här frågorna. Men genom det arbete som har gjorts, inte minst i Stockholm, och inte minst i samarbetet mellan regionen och Karolinska Institutet, där Gunnar Bjursells och Fredrik Ulléns fantastiska arbete har visat att det finns evidens. Då blir det mycket lättare att prata om de här frågorna i hälso- och sjukvården. Från att ha varit ett kärt seminarieämne i kultursektorn tycker jag att det här har blivit en fråga som tas på allvar i hälso- och sjukvården.
Finns det risk att vi fastnar i ett ensidigt nyttotänkande här, att kultur och konst bara kommer att anses ha något värde i de fall där man kan bevisa att de har mätbara medicinska effekter?
– Nej, kultur har människor ägnat sig åt jämt, oavsett vad som är nyttigt och onyttigt. Vi människor har ett jättestort behov av det. Vi söker oss till kultur, vi skapar själva, så fort vi får någonting i händerna så skapar vi någonting av det. Det där kan ingen rucka på. Det är ingen risk för det. Jag tycker att det är en konstruerad konflikt mellan kulturens och konstens egenvärde och möjligheten att göra nytta i vården. Att det kan ha positiva effekter i sjukvården förtar inte alls kulturens eget värde.
Eller att politiker i framtiden bara vill ge offentligt stöd åt sådan kultur som är nyttig ur ett medicinskt perspektiv?
– Det är ju alltid en kamp för oss, vi som är kulturengagerade och tycker att kulturen har en självklar plats i vårt samhälle, och att den också ska vara offentligt finansierad. Vi har kämpat i alla tider för det, och det tror jag vi kommer att fortsätta göra. Men att det dessutom kan ha en positiv effekt i vården, det ser inte jag som ett hot utan som en möjlighet. Och traditionellt har vi jobbat med konst i vården sedan 30-talet, när man byggde det gamla Karolinska sjukhuset i Solna. Det var då man etablerade Statens konstråd, för att man såg att konst har betydelse för välbefinnandet. Hälso- och sjukvården har bidragit till stora satsningar på bildkonst, som inte hade kommit till, tror jag, utan det här nyttoperspektivet. Det är nog en växelverkan, att man kan dra nytta av varandra i de här olika sektorerna.
Tror du att det här kan övertyga Jonas Naddebo att inte spara på biblioteken? I WHO:s rapport kan man läsa att för varje pund som satsas på det brittiska kulturprojektet "Arts on prescription" sparar samhället 2,30 pund i överflödiga vårdkostnader. Hur går de här kunskaperna om kulturens hälsoeffekter ihop med att Stockholms stad ska spara 49 miljoner på kulturen bara i år?
– Jag vet inte hur Naddebo resonerar i de här frågorna, det kan jag inte svara på. Jag tycker att det är viktigt att vi satsar på kultur, för kulturens egen skull, men också för att vi ser att bildning är vägen till utveckling för människor.
Försvarar du kulturens betydelse när du diskuterar med andra politiker i regionen eller kommunen?
– Ja, framförallt i regionen och på riksplanet diskuterar vi de här frågorna väldigt mycket. Och det är klart att vi från regionen har kontakt med kommunerna i länet kring de här frågorna. Vi samarbetar med kommunerna på många olika sätt, inte minst när det gäller att nå ut till barn och unga med scenkonst och musik, till exempel. Kulturen är alltid ifrågasatt. Jag brukar säga att kulturen är en del av välfärdens kärna. Det är inte alla som håller med om det, men jag menar att det är så. Den är en omistlig del av välfärdssamhället.