Projektet The cultural brain initiative kommer att besegra den gamla misstänksamheten mellan naturvetare och humanister, hoppas Karolinska institutets Ingemar Ernberg. Han önskar sig en läkarutbildning som även stimulerar studenternas kulturella intressen, och berättar att det mesta som hjärnan gör är okänt för medvetandet. Intervjun är gjord av Håkan Lindgren.
– Det här är frågor som man inte vågade ställa för tjugo år sedan, säger Ingemar Ernberg när jag träffar honom för att höra vad han har att säga om det spännande forskningsfält kring kulturens hälsoeffekter som har växt fram de senaste åren.
Ernberg är professor i tumörbiologi vid KI, men den som träffar honom märker snabbt att hans kunskaper och intressen spänner över ett mycket större område. Framförallt vill jag nämna den glädje han ger uttryck för: han är engagerad i det han sysslar med på ett sätt som gör honom glad. För honom är nyfikenhet och kunskapssökande kul och energigivande; det gör att samtalet hela tiden leds in på nya spår.
Tillsammans med Gunnar Bjursell och Fredrik Ullén driver han projektet The cultural brain initiative, som förutom den sajt du läser just nu också ordnar ett internationellt symposium varje år, öppet för allmänheten. Information om tidigare symposier hittar du här: 2019, 2017.
Ernberg började studera medicin i slutet av 1960-talet. Han var hårt påverkad av den tidens naturvetenskapliga synsätt, berättar han.
– Jag bekämpade mitt eget kulturintresse för det skulle inte få ta tid från forskningen. Jag kommer ju från en oerhört utpräglad skolmiljö för klassisk medicinsk forskning, där det bara var experiment och resultat som gällde. Under de där första åren var jag störd av begreppet de två kulturerna, att humanism och naturvetenskap var separata saker. Det var så tydligt, framförallt i det röda studentklimat som rådde 1968, att de här två kulturerna inte kunde prata med varandra. Delar av humanismen var rädd för eller föraktade naturvetenskapen, och naturvetarna var arroganta och föraktade flummet inom humanistisk forskning. Båda pratade illa om varandra.
Har det blivit bättre sedan dess?
Ja, men det är långt ifrån läkt. The cultural brain initiative är en fantastisk möjlighet för att få de här två kulturerna att börja prata med varandra, och det har de ju börjat göra. Men det är väldigt viktigt att det sker både på naturvetenskapens och humanismens villkor, så inte det här ses som ett sätt av medicinarna eller naturvetarna att göra om kulturen eller humanismen till något vägbart och mätbart som ska ingå i hälso- och sjukvårdsprocessen. Kulturen är så mycket större. Humanismen måste hitta sin styrka och sin identitet, så den kan möta det starka biologiska och medicinska paradigmet, för med DNA:s upptäckt för 70 år sedan blev naturvetenskapen oerhört mäktig. Det finns fortfarande väldigt många arroganta molekylärbiologer som inte vill inse sin vetenskaps begränsningar, att DNA inte förklarar allting. Det är därför jag är en så ivrig förespråkare för det här perspektivet som förenar kultur och hjärna, eller kultur och hälsa. Jag ser det som en unik möjlighet att hela, eller åtminstone bidra till att hela en vallgrav eller ett sår. Det har inte skett ännu. Men potentialen finns där, om det hanteras på rätt sätt. Folk blir helt enkelt tvungna att börja prata med varandra över den här vallgraven.
Insikten att kultur och hälsa hör ihop är inte något som är unikt för vår tid, det är snarare något vi har tappat kunskap om och sedan återupptäckt i nya former. Ernbergs far, som också var läkare, framstår som ett typiskt exempel på en äldre tids läkarkår, där det var naturligt att kombinera sitt yrkesliv med en gedigen kulturell bildning.
– Min far var läkare, men hans fritidsintresse var mycket humanistiskt. Konst var väl hans allra största intresse, så han skrev konstrecensioner i många år, och från honom har jag ärvt en stor och relativt bra konstsamling, tidig svensk 1900-talskonst med sådana som X:et Erixon och Hilding Linnqvist. Läkare, det var bildade och välutbildade människor, och jag tror att väldigt många i den generationen hade sidointressen som kunde vara historia eller litteratur – och inte minst musik. Många var utövande musiker eller sångare, och i min fars ungdom vet jag att det var väldigt populärt i studentkretsar i Stockholm att man spelade teater.
Gör man inte det nu?
Nej, de sjunger i körer, och ibland gör de spex, men hela den där teatertraditionen som min far deltog i, den har jag inte sett röken av. Och det är en väldigt intressant utbildningsgren, som man som läkare förmodligen skulle ha stor nytta av, för man lär sig om sin egen självbild, man lär sig hur man ska röra sig, allt det som sådana här proffsfirmor försöker förmedla när de lär ut hur man ska hålla en föreläsning. Jag tror att man skulle lära sig tio gånger så mycket genom att själv spela teater.
Skulle du kunna säga något om den generation som är läkare nu, eller forskare här på KI; har de samma kulturintresse?
Alltså, man brukar ju säga att kunskapsvolymen i medicin och biologi fördubblas vart sjunde år. Det betyder, om vi räknar baklänges från mitten av 60-talet, att kunskapsvolymen har fördubblats sju eller åtta gånger, och det innebär att det är en helt annan sak att bli läkare idag. Studierna har blivit mycket mer strömlinjeformade och rationella, mycket mer krävande. På min tid kunde man fortfarande ha den här drömmen att jag ska kunna allting. Idag skulle de medicinska utbildningarna behöva befrämja den humanistiska ådran så att den inte kvävs. Tio procent av varje årskull har väldigt starka kulturella intressen, men det räcker inte för att hälso- och sjukvården ska besjälas av det som jag tycker täcks in så fint av ordet läkekonst. Läkekonst för mig, det är när man arbetar enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, men det finns hela tiden ett humanistiskt inslag där, och det försvinner i den här oerhört framgångsrika DNA-eran, där man ser människor mer eller mindre som maskiner med ersättningsbara delar.
Gunnar Biörck. Foto: Wikipedia.
Varför är studentteater, skönlitteratur och humaniora viktigt? Ernberg berättar om Gunnar Biörck, som var chef för Serafimerlasarettet. Biörck gjorde en lista med ett urval titlar ur världslitteraturen som varje medicinare borde läsa. Han menade att det var en plikt för den som har hand om människor att se hela människan, inte bara ett maskineri med ett problem som ska åtgärdas. Men vad är det vi just nu inte ser när vi har blivit medvetna om kulturens betydelse för hälsan – och kanske rent av lite nyfrälsta av de insikter vi har fått? I varje sammanhang är jag intresserad av att ställa frågan ”vad är det vi inte ser?” Det gör att samtalet glider över till hjärnans dolda aktiviteter.
– Vad vi inte kan se är huvuddelen av de aktiviteter som pågår i hjärnan. Jag brukar säga att hjärnan är ett fantastiskt, underbart mirakel, och samtidigt ett monster som man måste ha stor respekt för. Och med monster menar jag att ungefär 99 procent av det som varje persons hjärna håller på med aldrig når vårt medvetande. Jag tror att insikten om det är avgörande för att förstå människan, för det betyder att man, varje gång man möter en människa, så möter man utseendet och kroppen och tankegodset och språket och den medvetna sidan, men därinne finns det en hjärna som inte ens den personen riktigt vet vad den håller på med. Barnläkaren professor Hugo Lagercrantz brukar beskriva det som the dark matter, hjärnans mörka materia eller mörka energi, jämfört med det där i universum som vi inte vet någonting om. På så vis är hjärnan ett monster. Inflödet av fotoner, ljudvågor och annan information är enormt. Det finns åtminstone åtta olika receptorsystem i kroppen: de sitter i musklerna, de sitter i senorna, de kanske till och med sitter i benen, de sitter i de inre organen, i tarmväggen, och så vidare. Åtta olika sorter, för smärta och tryck och balans och muskeltonus, och hjärnan har lyckligtvis denna förmåga att välja ut det som den uppfattar som väsentligt, på grunder som vi bara delvis förstår. Varje sekund är det miljontals impulser som integreras, och tack gode gud för att vi slipper bli medvetna om allihop. That’s the feature of the brain, att 99 procent av dess operationer är – och måste vara – omedvetna.
Det måste vara fruktansvärt att vara till hundra procent medveten om innehållet i sin egen hjärna.
Säkert, men i allt detta dyker det säkert också upp en massa skumheter som till exempel belöningscentrum, dold aggressivitet med mera, och där kommer det här in med att förstå hjärnan – det skulle kunna vara en väg för att förstå hur man hanterar möten med andra människor, att inse att inte ens du vet riktigt vad du består av i din helhet. Chansen att du och jag missförstår varandra och börjar bråka, eller att vi får ett krig, den är maximal och det beror på våra hjärnor. Hjärnans urskillningsarbete är inriktat på det effektivaste sättet att få tag i maten, att reproducera sig, att arten ska överleva – det är målsättningar som har väldigt lite med sanning att göra, och det blir ju rätt intressant i förhållande till debatten om fake news. Hjärnan är på sätt och vis en fiende i den vetenskapliga processen. Jag ser vetenskapen som en fantastisk uppfinning, nämligen den naturvetenskapliga metodiken, med hypotes, observation, experiment, tolkning och verifiering av andra; allt det blir ett motgift mot hjärnans monstruösa sidor. Jag tror att varenda enskild forskare vet hur lätt det är att bli lurad av det här monstret.
Kan du ge något exempel på hur din hjärna har lurat dig?
Om man jobbar med ett problem under en längre tid, så kan man bli oerhört inkörd i sina gamla tankebanor, övertygad om att ens förutfattade meningar är det enda rätta. Det kan påverka hur man väljer ut sina data, eller vad man väljer att publicera. Många forskningsproblem har kört fast i ett visst synsätt i decennier, tills det kommer en Einstein och gör en vetenskaplig revolution.
Om 99 procent av det som hjärnan gör är omedvetet – det måste ju betyda att vi kan överraska oss själva? Jag föreställer mig att det inte är en nackdel utan en styrka eller en rikedom att så mycket är omedvetet. Plötsligt kan vi få en impuls utan att veta var den kommer ifrån, vi kan kombinera intryck och idéer, vi kan lösa problem under medvetandets yta. Du behöver en mörk sida, en sida som är fri från det ständigt övervakande själviakttagandet, om du ska kunna vara kreativ.
Carl-Göran Ekerwald skriver om det här, han har så många exempel från sitt liv där det har dykt upp ingivelser från ingenstans, ingivelser som i vissa fall har varit avgörande. Själv har jag varit väldigt road av att fundera över gränslandet mellan vad vi vet och vad vi ännu inte vet, den kunskapsdomän som ligger inom räckhåll för vår kreativitet, hjärna och fantasi. Men sedan tror jag också att hjärnans okända verksamhet är en oerhört stark källa till personlig olycka och misstolkning av kroppens signaler, och som sagt missförstånd mellan människor.
Jag misstänker att hjärnan har en sällsynt förmåga att ut ur bristfällig, otillräcklig, osammanhängande information sätta samman en hyfsat välfungerande modell av världen, tillräckligt fungerande för att organismen ska kunna överleva. Matar vi en dator med samma ingångsdata så skulle den bryta ihop eller ge en logiskt konsekvent men fullständigt absurd bild av världen.
Det där är ju hjärnans kunskapssökande instinkt, hjärnans obändiga förmåga att försöka hitta mönster och lösningar; det är en del av överlevnadsmekanismen som evolutionen har gett oss. Men det kan också späda på missförstånden, eftersom hjärnan fyller i de bitar som fattas om den inte hittar någonting, eller om inkommande data till hjärnan är för coarse grained. Är fakta tättbefolkat, då kan det bli väldigt bra, då kan det bli kvantfysik av det. Men är fakta glesbefolkat, då kan hjärnan till och med börja med illusioner och missleda oss och hitta på grejer som inte har någonting med verkligheten att göra.
Vad skulle du säga till de politiker som just nu vill spara på kulturen? Stockholms stad skar ner kulturbudgeten med 49 miljoner 2019, och liknande besparingar planeras för 2020 och 2021. Hur rimmar det med vad vi numera vet om kulturens hälsoeffekter?
Oavsett medicin och hälsoeffekter är ju kulturen civilisationens grundbult. Kultur är inte någonting man bara kan köpa och beställa fram, den måste vårdas och uppskattas. Att våra politiker inte ser kulturens roll och tycker att det är så lätt att plocka bort några miljoner där och några miljoner här, utan att veta vad de förstör, det är ett tragiskt exempel på att det moderna samhället har tappat sin kompass.
Finns det en risk för att de här insikterna om kulturens hälsoeffekter som är på modet just nu leder till att man enbart värderar kultur ur ett nyttoperspektiv, att man bara uppskattar den kultur som har mätbara medicinska effekter?
Risken kommer ju egentligen från denna enorma fokusering på ekonomi, från pengarnas enorma dominans. Då blir det ju så att man stoppar in kulturen i det facket också, att den ska på något vis vara lönsam, man ska kunna mäta effekten av den. Politiker vill kunna säga att vi har stoppat in så och så många miljoner, och för det fick vi så och så mycket. Men det är inte den sortens kultur vi talar om här, vi är minst lika engagerade i kultur som en hörnsten i människan. Det borde vara självklart.