[caption id="attachment_7005" align="aligncenter" width="843"]
Giacomo Rizzolatti. Foto: Håkan Lindgren.[/caption]
Det har visat sig att vissa nervceller i hjärnan ger en signal ifrån sig om vi själva gör en rörelse eller om vi ser någon annan göra samma rörelse. På detta sätt knyts varje människas medvetande ihop med andra människors kroppar. Dessa celler kallas spegelneuroner. Läs en intervju med Giacomo Rizzolatti som var med om att upptäcka spegelneuronerna och har ägnat de senaste 25 åren åt att studera dem.
Håkan Lindgren, 29 oktober 2018.
Spegelneuronerna upptäcktes av en slump, i likhet med så många andra betydelsefulla upptäckter i vetenskapens historia. I början av 1990-talet studerade ett italienskt forskarlag de hjärnceller som kontrollerade hand- och munrörelser hos makaker. Under en paus i arbetet sträckte sig en av forskarna efter en matbit och lade märke till något oväntat. Samma hjärnceller aktiverades hos apan när den själv sträckte sig efter något att äta och när den såg någon annan, i det här fallet en människa, göra det.
Giacomo Rizzolatti och hans kolleger döpte den här tidigare okända sortens hjärnceller till spegelneuroner. De reagerar likadant när man ser någon annan gå, dansa, snubbla, grimasera, lyfta armen för att slå en serve … som när den egna kroppen gör samma sak. Kort sagt: jag känner vad du gör, som om det hände mig själv. Börjar man fundera över vad det innebär förgrenar sig konsekvenserna snabbt i en mängd riktningar. Rizzolatti och hans forskargrupp publicerade sin första artikel om spegelneuroner 1992; sedan dess har spegelneuronerna bland annat förknippats med språk, inlärning, medlidande, rättvisekänsla och ickeverbal kommunikation. ”Jag förutspår att spegelneuronerna kommer att få samma betydelse för psykologin som DNA har fått för biologin”, har den välkände neurobiologen V. S. Ramachandran sagt.
Giacomo Rizzolatti, professor emeritus i fysiologi vid universitetet i Parma, har hunnit bli 81 år, men säger till mig att utvecklingen inom hans område är så spännande att han upplever sin andra ungdom. Han är inbjuden för att föreläsa vid Karolinska Institutet, och jag träffar honom i Stockholm i slutet av september.
Det är nu 26 år sedan du skrev din första artikel. Hur har din syn på spegelneuronerna förändrats sedan dess?
– Vi blev förvånade över att det fanns så märkliga celler i den motoriska hjärnbarken, men nu vet vi att spegelmekanismen är utspridd över flera områden i hjärnan, och att spegelneuroner också är involverade i känslolivet. Spegelneuronerna har alltså växt från någonting som bara var typiskt för den motoriska hjärnbarken till en mer generell mekanism, en sorts inre modell som du har och som gör att du kan förstå andra. Det betyder att vi har det här systemet som kopplar ihop den yttre världen och den inre, du och den andre är densamme i samma ögonblick.
Spegelneuronerna aktiveras inte bara av andra människors rörelser, utan också av känslor som rädsla och glädje, menar du?
– I allra högsta grad, det är min uppfattning. Vi upptäckte först att de hade med rörelser att göra, men jag tror att det viktigaste är det vi håller på med nu, när vi studerar deras betydelse för känslolivet.
Det måste vara viktigt för inlevelse och förståelse, kanske för all etik överhuvudtaget?
– Absolut. Du och jag är samma sak, vi känner samma sak på grund av våra spegelsystem. Samma neuroner aktiveras när jag känner något och du känner något. Och för ett par månader sedan publicerades två artiklar i Science som visar att det också finns en spegelliknande aktivitet i platscellerna, de celler i hippocampus som O’Keefe och Moser fick sitt Nobelpris för.
John O’Keefe delade Nobelpriset i medicin 2014 tillsammans med May-Britt och Edward Moser för att de hade upptäckt platsceller i den centrala del av hjärnan som kallas hippocampus – celler som bildar en inre karta över organismens omgivning. Särskilda nervceller i hippocampus aktiveras när du befinner dig på en viss, känd plats. Den ofta omtalade studien av Londons taxichaufförer hör hit: den bakre delen av deras hippocampus är ovanligt stor, vilket antas bero på att de har varit tvungna att memorera stadens gatunät (å andra sidan är den främre delen av deras hippocampus mindre än normalt, vilket visar att hjärnan fortsätter att vara plastisk och anpassningsbar även i vuxen ålder). De studier som Rizzolatti nämner går ett steg längre: platscellerna har dessutom en spegelfunktion. Samma platsceller aktiveras när ett djur befinner sig på en viss plats och när det ser att ett annat djur av samma art befinner sig där (studierna gäller råttor och fladdermöss).
[caption id="attachment_7007" align="aligncenter" width="843"]
Giacomo Rizzolatti. Foto: Håkan Lindgren.[/caption]
Låt oss jämföra tre saker. Om jag träffar någon ansikte mot ansikte, om jag tittar på en videoinspelning och om jag läser en text. Hur reagerar spegelneuronerna i dessa tre fall? Vi har allt oftare kontakt med andra människor indirekt, genom skärmar av olika slag – gör det någon skillnad för spegelneuronerna?
Ja, det finns en skillnad i intensitet. I Japan har de undersökt det där. De gjorde ett experiment där de jämförde verkliga händelser, teater och film. Film hade en lägre effekt, mycket lägre. Teater ger en stark reaktion, nästan som verkliga livet, och verkligheten är starkast. När det gäller läsning vet jag inte, det har jag aldrig undersökt. Det sägs att om man har högläsning för barn och läser en berättelse där någon gäspar, så börjar barnen också gäspa. Det är kanske mest en anekdot, men gäspning är mycket smittsamt.
På tal om Japan, där de ligger långt framme med robotar som ska hjälpa till i hushållet och inom äldrevården: tror du att våra spegelneuroner i framtiden kommer att anpassa sig efter robotar, så att de reagerar lika starkt om en robot ramlar eller sträcker sig efter någonting?
– I Pisa har de ett mycket bra centrum för robotteknik, och de gav oss en robot, så vi gjorde ett experiment. Om roboten grep någonting kunde vi se samma aktivitet hos människans spegelneuroner. Det var exakt samma reaktion om roboten grep någonting eller om vi visade en film där en människa grep någonting. Nu har en av mina studenter börjat göra någonting lite mer sofistikerat, för att bara greppa saker är ganska primitivt. Han undersöker vad som händer om man ser någon göra samma rörelse på ett mjukt eller ett våldsamt sätt.
Alla sätt att gripa efter någonting är inte likvärdiga. Den känslomässiga aspekten – om man utför samma handling osäkert eller aggressivt – har fått namnet ”vitality forms”. Detta är något som intresserar Rizzolatti, berättar han.
– Min student provade att undersöka det här med en robot, men roboten rörde sig så klumpigt att försökspersonerna inte reagerade. Det måste vara riktigt människolika rörelser om man ska kunna skilja mellan olika vitality forms, men roboten rör sig på ett helt annat sätt, och människor gillar det inte. Det här är väldigt viktigt, föreställ dig att gamla människor som roboten ska hjälpa måste se det här … [Han imiterar en klumpig, mekanisk rörelse.] De blir inte glada alls.
Har man undersökt spegelneuroner och smärta? Gör det ont i mig om jag ser någon annan trampa på ett häftstift?
– När det gäller smärta finns det en hel del experiment, men vi är inte säkra på om den reaktion vi kan se betyder smärta eller om det snarare är obehag. Folk påstår att en särskild del av hjärnan som kallas gyrus cinguli är till för smärta, men om man stimulerar den är det inte smärta man känner, utan snarare ett kraftigt obehag, jag vill bort härifrån, någonting är fel med mig. Vi vet nu att fMRI-scanning har lett till stora misstag. Det var bara korrelationer.
Kan du utveckla det?
– Jag gör så att du känner smärta och då ser jag att ett område i hjärnan aktiveras. Vad drar jag för slutsats? Det här området måste vara till för smärta. Men det är inte sant, det var bara en korrelation. När man stimulerar gyrus cinguli säger patienten: Doktorn, jag måste bort härifrån, men det är inte smärta, det är en impuls som utlöser en flyktmekanism. Samma område aktiveras om man utsätts för starka ljud, obehagliga syner, alla slags otäcka sinnesintryck, inte bara smärta.
Har människor mer komplicerade spegelsystem jämfört med andra djur?
– Ja. Vi vet till exempel att det finns spegelneuroner hos fåglar, som genetiskt sett befinner sig långt från oss. De lär sig sjunga genom sitt spegelsystem. Vi upptäcker mer och mer om detta. Det jag tror är speciellt för människor är att vi har spegelneuroner för att använda verktyg. Vi ägnar oss åt en mängd olika aktiviteter medan djur har stereotypa beteenden. Jag gillar hundar väldigt mycket, det är väldigt intelligenta djur, men de gör alltid samma sak. Vi, däremot, lär oss en mängd olika saker, dansa, spela piano, sport … Och ju mer man lär sig, ju fler spegelneuroner man har, desto mer förstår man. Harold Bekkering har gjort ett riktigt vackert experiment med barn i Holland. De visade en film med barn som gick omkring för barn som ännu inte kunde gå. Det utlöste ingen aktivitet hos spegelneuronerna, men så fort de hade lärt sig gå kunde man se aktivitet. Sedan hade de en kontrollgrupp, barn som kröp fick se andra barn som kröp, och då aktiverades deras spegelneuroner. Så fort man lär sig någonting förstår man andra människor som gör samma sak.
Hur är det med barn som lär sig tala? Har spegelneuroner något med det att göra?
– Tal är ett område där folk är väldigt osams med varandra. De hatar varandra, jag vet inte varför. Man är för Chomsky eller mot Chomsky, det är som politiska partier. Inom andra områden kan folk ha olika åsikter, men de förblir vänliga mot varandra. Hursomhelst, min uppfattning är att människans språk inte utvecklades från djurläten. Det har ingenting med djurläten att göra, utan med gester. Man gör gester och använder sin röst tillsammans med dem, och efter ett tag kan rösten ersätta gesterna.
Det måste vara svårt att bevisa eller motbevisa något som hände för så länge sedan i människans historia?
– Jag utgår från anatomin. Den ger väldigt goda belägg i det här fallet, eftersom människor har en välutvecklad förbindelse i hjärnbarken, mellan Wernickes område och Brocas område. Djur har ingenting motsvarande. Deras läten bestäms av strukturer under hjärnbarken som är kopplade till känslorna. En hund skäller bara som reaktion på något bra eller något dåligt, men vi däremot, vi pratar hela tiden. Ibland till och med för mycket!
Kan man lära sig att dämpa eller träna bort spegelneuronernas reaktioner, så att man inte längre känner samma omedelbara förbindelse med andra människor?
– Ja, om den här mekanismen blockeras eller förstörs, kan man dra slutsatsen att andra människor inte är likadana som en själv, och därför är det berättigat att behandla dem som icke-människor. Det vanligaste är inte att man tränar sig själv, det är andra faktorer, sociala faktorer, ideologier som leder dit. Och ibland kan det också vara något positivt, till exempel för kirurger eller poliser.
Har kunskapen om spegelneuroner haft någon effekt på humanistiska ämnen som sociologi eller psykologi? Finns det något som humaniora skulle kunna lära sig?
– Inom filosofin är spegelneuronerna väldigt populära. Det är viktigt, eftersom det har funnits en spricka mellan det som kallas kontinental filosofi eller fenomenologi, Husserl, Merleau-Ponty, Heidegger och så vidare, och den analytiska filosofin från Russell och framåt. Jag tror att vi förstår människor på två radikalt olika sätt. Om jag går ut och ser någon som blöder blir jag starkt emotionellt påverkad, jag försöker hjälpa till, mitt hjärta börjar slå, blodtrycket går upp. Sedan läser jag i tidningen att tjugo personer har dödats i Afghanistan. Jag är naturligtvis inte glad åt det, men känslomässigt händer ingenting. Det är skillnaden mellan att förstå någonting inifrån, fenomenologiskt, och att förstå det intellektuellt. Den analytiska filosofin är helt annorlunda. Många amerikaner, till och med Daniel Dennett, tycker att kontinental filosofi inte är riktig filosofi, det är bara en sorts poesi. Men nu finns det en neurologisk grund som visar att fenomenologin har haft rätt, i vissa fall. När det gäller sociologerna har de inte varit intresserade så länge vi har talat om spegelneuroner och rörelse, men nu när vi talar om känslor och konsekvenser för mänskligt beteende, då är de väldigt intresserade.
_____
Mer läsning:
Tillsammans med filosofen Corrado Sinigaglia har Rizzolatti skrivit Mirrors in the brain: how our minds share actions and emotions, Oxford University Press 2008.