Känslor spelar en viktig roll för lärande. Om vi studerar deras neurobiologi och integrerar nya rön med tidigare pedagogisk kunskap kan vi dra viktiga lärdomar och utveckla nya sätt att förbättra lärandets praktik. Det är budskapet i en uppmärksammad nyutkommen bok "Emotions, Learning and the Brain" av den amerikanska pedagogen och neurovetaren Mary Helen Immordino-Yang.
Immordino-Yang, som på samma gång är en erfaren pedagog, neuroforskare och kognitiv beteendevetare, varnar i boken för ett antal "neuromyter" som cirkulerat i diskussionen, där man dragit långtgående slutsatser för undervisning från ytliga iakttagelser om nervsystemet. Istället, menar hon, kan neurovetenskapen användas som verktyg för att besvara frågor som reses inom utbildningsvetenskap. Om svaren sedan integreras med annan kunskap och pedagogiska teorier, kan det ge nya tankar kring hur pedagogik kan utvecklas.
Syftet med boken är att överbrygga klyftan mellan neurovetenskap och pedagogik kring frågor om känslor och emotioners betydelse för lärandet. I en serie artiklar och en fyllig sammanfattande inledning presenteras ett antal nyliga neurobiologiska insikter för pedagoger. Bland annat lyfter Immordino-Yang fram forskning hon gjort i samarbete med Antonio Damasio, som tydligt visat på känslornas fundamentala roll vid lärande.
Startpunkten för den forskningen var en rad patienter Damasio upptäckt med skador i ett speciellt ställe i hjärnan (prefrontal cortex). Patienterna förlorade helt omdömet kring en rad både vardagliga och viktiga beslut. Fastän de behöll hela sin förmåga till logiskt intellektuellt resonerande och ofta hade högt IQ klarade de inte av att integrera sådana känslomässiga aspekter i sitt beslutsfattande. Även om de rent resonemangsmässigt kunde förstå att en annan person skulle ta illa upp av ett visst beteende, och det kunde leda till allvarliga negativa konsekvenser, kunde patienterna inte ta hänsyn till detta i sitt beslutsfattande. Vilket ledde till att de gjorde sig omöjliga på jobbet, och förlorade vänner och familj.
Immordino-Yang satte friska försökspersoner och dessa patienter i en experimentell spelsituation. De fick fyra högar med kort framför sig, där korten kunde ge olika vinster och förluster. Högarna var preparerade så att somliga högar i genomsnitt gav måttliga vinster. Andra gav märkbart högre vinster men samtidigt extrema förluster, och var därmed mindre fördelaktiga. Under spelet mätte man bland annat svettutsöndring och elektrisk ledningsförmåga i huden på den hand spelaren sträckte fram mot högen.
De friska försökspersonerna hade efter 80 dragna kort lärt sig att somliga högar var olämpliga. De drog bara från de högar som gav måttliga vinster, och de flesta kunde också förklara varför de gjorde så. Man kunde dock se att långt innan det de friska försökspersonerna själva visste om att de främst drog från de "säkra" högarna kunde försöksledarna se att svettandet och den elektriska ledningsförmågan i handen ökade om den sträcktes fram mot en "högrisk"-hög. Det etablerades alltså en kroppslig, känslomässig kunskap - en intuition - om att vissa högar var förbundna med högre risk för en otrevlig upplevelse, långt innan denna kunskap blev medveten, och kunde ges en logisk formulering och motivering. (Jag undrar om inte de flesta forskare som varit med om att upptäcka något genuint nytt känner igen sig i detta ...)
Hos patienterna med hjärnskadan uppkom däremot aldrig en sådan kroppslig emotionell reaktion som fick andra deltagare att omedvetet dra bort handen från de "farliga" högarna. Och trots att patienterna efter 80 dragna kort lika väl som de friska intellektuellt kunde formulera iakttagelsen att dessa högar gav förluster påverkade den "kunskapen" inte deras beteende.
Eftersom det grundläggande syftet med lärande är att det ska påverka människors verkliga handlande - inte bara resultera i förmåga att återge teoretiska resonemang - menar Immordio-Yang att dessa iakttagelser är av stor betydelse. Vill vi att elever ska kunna använda och utnyttja kunskap och relatera den till sig själva och sitt handlande - inte bara abstrakt återge den - spelar det roll om man låter känslor vara involverade i själva processen att bygga kunskap. (Kanske finns här en ledtråd om vad som behövs för att undervisning om hälsa/livsstil och hållbar utveckling ska sätta djupare spår i framtida agerande?) Känslor bör alltså, menar hon, inte ses som ett hinder för lärandeprocesserna, utan som ett redskap, man kan utveckla metoder att utnyttja.
En uppenbar slutsats av undersökningen är hur viktigt det är med feedback, och sättet feedback ges. Så att känslomässigt intuitiva reaktioner kan hjälpa elever att redan på ett tidigt stadium välja bort olämpliga och hitta lämpliga vägar att lösa problem. Vidare pekar hon på betydelsen av att elever får möjlighet att knyta an känslomässigt till det stoff undervisningen ska handla om, och till de metoder man använder. Om det är möjligt skulle eleverna kunna få inflytande över stoff och/eller arbetssätt. Öppna uppgifter ger elever större möjligheter att knyta uppgiften till sådant som är känslomässigt viktigt för dem själva. Slutligen pekar hon på betydelsen av det känslomässiga klimatet för varje elev i klassrummet. Hennes undersökningar ger en neurobiologisk underbyggnad för gamla pedagogiska insikter om betydelsen av trygghet, förtroende och glädje för lärande.
Föreläsning på KI 3 december kl 15.00
Mary helen Immordino-Yang besöker Karolinska Institutet och föreläser bland annat kring sin nya bok torsdagen 3 december kl 15.00.
Titeln på hennes föreläsning är ”Embodied brains, social minds, cultural meaning: Interdisciplinary studies of admiration and compassion.”
Lokal: Wallenbersalen, Nobel Forum, Nobels väg 1, Buiding 22 at J1 on this map.)