Det är sedan länge känt att lek spelar stor roll för vårt lärande. Att leken utvecklar vår förmåga till problemlösning, kreativitet, abstrakt tänkande och språkutveckling. Och att den har stor betydelse för utvecklingen av våra sociala och emotionella förmågor.
För att förstå hur det går till när vi lär oss av att leka - vilka delar av hjärnan som är inblandade och hur de samarbetar med varandra - behöver man studera lek hos försöksdjur. Dem man kan nämligen utsätta för experiment vi inte vill göra med människobarn. En rad forskargrupper har då börjat undersöka de "stridslekar", som unga råttor ägnar sig åt under fram till könsmognaden: Där de "anfaller" varandra, brottas och markerar bett.
Forskarna har då sett att råttor som växer upp utan att kunna vara med om sådana lekar missar att lära sig många saker som är väsentligt för en vuxen råtta att kunna. De klarar till exempel inte av att läsa av eller ta reda på sin egen plats i gruppens "hackordning", utan går ständigt i försvarsposition när de möter en ny råtta. De vet inte heller hur de ska undgå att anfallas av den dominanta i gruppen. Resultatet blir att deras stresshormoner är ständigt påslagna.
Dessutom lär de sig inte att koordinera sina rörelser med andra råttors, vilket skapar problem både när de tävlar om en matbit i matskålen, och när de ska ha sex. De vänskapliga slagsmålslekarna visar sig alltså vara viktiga för att råttorna ska lära sig saker som är nödvändiga för att fungera och vara framgångsrika som vuxna.
Vilken region av hjärnan är det då som får de unga råttorna att engagera sig i dessa lekar? Lite schematiskt kan man säga att vår hjärna består dels av djupa, centrala delar som funnits mycket länge under djurens evolution, och är nära associerad med känslolivet (emotioner). Dels av hjärnbarken (cortex), som utvecklats sent under evolutionen, och har mer att göra med tänkande och detaljanalys av sinnesintryck (kognition).
För att ta reda på vilken av dessa delar som var ansvarig för lekandet gjordes ett experiment med råttorna, som man aldrig skulle kunnat göra på människor. Från ett antal nyfödda försöksdjur skar man av förbindelserna mellan hjärnbarken och resten av hjärnan, och undersökte om även de råttor lekte, som berövats stora delar av sin förmåga att tänka. Det visade sig att även dessa råttor lekte. Även om inte på ett riktigt lika avancerat sätt som vanliga råttor.
Genom att skära bort inte hela utan olika delar av hjärnbarken kunde man gå vidare och se att olika delar av hjärnbarken var viktiga för olika speciella aspekter av lekandet. Till exempel behövdes den sk orbifrontala cortex för att kunna välja mellan olika försvarstaktiker beroede på vilken av kompisarna som var på väg att anfalla. Och förmågan att utveckla en mer avancerad försvarstaktik allt eftersom man växer och borde bli klokare försvann om man tog bort det motoriska centrat i hjärnbarken.
Men påverkar leken även andra förmågor än de som tränas upp av just den lek det är frågan om? Det verkar så. Det finns en grupp nervceller (så kallade pyramidala nervceller i prefrontal cortex) som spelar stor roll för vår förmåga att analysera sinnesintryck och reagera på dessa. I en studie som publicerades häromåret visades att hos råttor som får leka under uppväxten blir dessa celler mycket duktigare än annars på att bilda nya utskott, som kan koppla ihop sig med andra nervceller. Och själva grunden för lärande är just att hjärnans nervceller förgrenar sig och bildar nya kopplingar med varandra!
Så leken kanske inte bara lär oss just de saker lekarna tränar oss på. Det verkar som om lek tränar hjärnan att lära sig över huvud taget!
/Henrik Brändén, 2014-03-22
En animation om en av de forskare som varit inblandade i detta arbete:
https://www.youtube.com/watch?v=4Z_hMYGAQ6k#t=104