– Motståndet mot genetiken, säger Yulia Kovas, tror jag beror på att folk föreställer sig att det å ena sidan finns biologiska egenskaper, som till exempel kroppslängd, och sedan finns det psykologiska egenskaper, som studiemotivation eller intressen, men det är helt bakvänt att dela upp mänskliga egenskaper i biologiska, sociologiska och psykologiska, för allt vi gör påverkas av både gener och miljö. Det är absurt att fråga sig ”Hur mycket av mig kommer från miljön?”
Yulia Kovas är professor i genetik och psykologi vid Goldsmiths University i London. Den kulturella hjärnans Håkan Lindgren träffade henne på symposiet Brain and culture i oktober 2019, där hon höll ett föredrag om hur samspelet mellan gener och miljö påverkar människors skolresultat och livslopp.
Numera är det ett väletablerat faktum att gener har ett tydligt påvisbart inflytande på en mängd mänskliga egenskaper, såväl psykiska som kroppsliga, från kognitiv förmåga till blodtryck. Det betyder inte att det är lätt att reda ut hur generna påverkar våra liv. Att studera gener på allvar, bortom massmedias och populärvetenskapens förenklingar, är en upptäcksresa in i människans komplexitet. De allra flesta egenskaper regleras inte av ensamma gener utan av nätverk av gener – i vissa fall hundratals – som tillsammans ökar eller minskar sannolikheten för en viss egenskap. Verkligt komplicerat blir det när man dessutom lägger till miljöns effekter.
Forskare som Kovas har lagt motsättningen mellan arv och miljö bakom sig. Det är ett lika etablerat faktum att omgivningen påverkar vilka genetiska nätverk som aktiveras eller stängs av i kroppen. Social ojämlikhet tar sig in i kroppen genom att påverka en mängd biologiska processer, skriver Kovas tillsammans med Fatos Selita i artikeln ”Genes and Gini”. Fattigdom och stress kan aktivera gener som styr inflammatoriska reaktioner. Negativa erfarenheter tidigt i livet kan påverka de gener som reglerar immunförsvaret. De gamla motsatserna arv och miljö håller med andra ord på att förenas.
– De unga studenter jag undervisar, berättar Kovas, är mycket mer öppna för det här tankesättet.
Har de lättare att förstå det komplicerade samspelet mellan gener och miljö?
– Det tror jag. Det är så uppenbart och det är så enkelt att demonstrera det. När det gäller växtodling har folk vetat i tusentals år att man kan ta två identiska frön, plantera dem i olika miljöer och de kommer att utvecklas olika. Det är ett klassiskt exempel på interaktion mellan gener och miljö.
Finns det några vanliga missuppfattningar om genetik som du skulle vilja hjälpa folk att göra sig av med?
– Ja, det finns flera som är ganska allvarliga. En är att många människor fortfarande tror att det finns någon sorts motsättning mellan arv och miljö. Det är fullständigt självklart att vi är biologiska organismer som anpassar oss till omgivningen, som reagerar på omgivningen, och generna är en del av det. Gener och miljö påverkar varandra ömsesidigt. Men om man pratar med människor i utbildningsbranschen kan man få höra att gener naturligtvis inte har någonting med intelligens att göra. Det är en vanlig myt, att gener inte spelar någon roll. Det är lika fel som att säga att miljön inte spelar roll. En annan, allvarligare missuppfattning är att folk tror att om någonting påverkas av generna kan det inte förändras eller förbättras. En av de största myterna om genetik är att man tror att ”genetiskt” betyder oföränderligt, opåverkbart. Det är därför folk är så rädda för gener.
Du skriver också att vi kan förutse skolresultat och andra livsutfall utifrån vad vi vet om någons gener. Vilka konsekvenser kommer det att få för samhället i allmänhet, för arbetsplatserna, för idén om vad det innebär att vara människa?
– Är samhället redo för genteknikens era? Svaret är nej. Men vi är redan där, så det är dags att börja tänka på det. I The accessible genetics consortium, som jag har varit med om att starta, bjuder vi in jurister, etiker, pedagoger och andra specialister för att diskutera de här frågorna. Data är en ny guldgruva, framförallt genetiska data. Alla som kan använda sådan information i kommersiella syften kommer att göra det – till exempel försäkringsbolag. Jag tror att privata försäkringsbolag inte kommer att överleva om de får använda sådan information utan folks vetskap, eller om folk får använda den utan att försäkringsbolagen har rätt till den. Lösningen i det fallet tror jag är statligt finansierade försäkringar.
Kan vi lita på en stat som har tillgång till sina medborgares genetiska data, deras sjukdomsrisker och livschanser?
– Det är en bra fråga. Vi borde kunna lita på staten, men när vi väljer ledare selekterar vi ofta personer med helt fel egenskaper. Vi attraheras av narcissister, men en bra ledare är ödmjuk. En svårare fråga är hur rättsväsendet ska använda sig av DNA. Om du har vissa egenskaper som innebär en ökad risk för aggressivt beteende, borde det vara en förmildrande omständighet när domstolen ska fatta sitt beslut, på samma sätt som vi resonerar idag när det gäller vissa traumatiska erfarenheter? I annat fall förstärker vi den gamla idén att miljön spelar roll medan generna inte gör det.
Kommer folk inte lika gärna att tänka tvärtom, att den som bär på aggressiva anlag borde ha strängare straff?
– Naturligtvis. I den undersökning som jag arbetar med visar det sig att domare och jurister är helt oense om det här. Alla är lika säkra på sin sak, men deras förståelse för den underliggande genetiken är mycket svag.
Du har sagt att man kan förutsäga lässvårigheter utifrån de gener som barn bär på. Innebär det att man också kan förutsäga risken för att någon blir kriminell?
– Det finns redan forskning som visar att vissa genetiska markörer hänger samman med ökad risk för aggressivitet eller sämre impulskontroll, vilket alltsammans korrelerar med kriminellt beteende. Allt det här handlar förstås bara om sannolikheter. Det kan vara fel väg, men det är inte mer fel än idag, när polisen väljer ut vissa individer från vissa minoriteter och övervakar dem, för att de utgår från förväntningar och sannolikheter. Borde vi göra det? Det måste hela samhället vara med och avgöra.
Vi vill att vetenskapen ska ge oss raka svar – kommer jag att få den här sjukdomen eller inte, är mitt barn begåvat eller inte? Nu börjar vi se att genetiken sällan ger den sortens entydiga besked. Det vi lär oss om genetik innebär att vi måste bli mycket bättre på att förstå sannolikheter, tendenser och risker. Om jag får veta att jag har 32 procents risk att få en viss allvarlig sjukdom, hur ska jag handskas med det?
– Jag tror att alla kommer att behöva hjälp med det här, på samma sätt som vi får hjälp med banktjänster och andra invecklade saker. Jag föreställer mig någon sorts genetisk konsult eller rådgivare. Till mina psykologistudenter brukar jag säga att det är ett av de nya yrken som vi kommer att få se i framtiden. Någon som man kan gå till och säga: ”Okej, jag har fått det här testresultatet, vad betyder det?” Och så kan man få svaret: ”Det betyder faktiskt ingenting.” Det finns flera studier som visar att oron för de genetiska risker som man bär på kan ha större effekt än de genetiska riskerna har i sig själv.
När vi vet hur generna fungerar – eller bara tror att vi förstår det – kommer vi att vilja förbättra våra medfödda egenskaper. Vilka risker ser du på det området?
– Jag vet inte hur långt vi kommer att gå när det gäller genmanipulation. I de fall där allvarliga sjukdomar beror på enstaka gener tror jag att det kommer att hända. Huntingtons sjukdom, till exempel, det är en hemsk sjukdom. Jag hoppas att vi kan åtgärda den mutation som ligger bakom Huntingtons, det skulle vara ett stort framsteg.
I Svetlana Aleksijevitjs ”Tiden second hand” säger en av personerna: vi ryssar inte är gjorda för demokrati, vi behöver en stark ledare – det ligger i våra gener. För hundra år sedan hade samma person sagt ”vi har det i blodet”; påståendet är bara en gammal fördom i moderna kläder. Kommer allmänheten någonsin att förstå hur komplicerad genetiken egentligen är?
– Jag håller med. Det har blivit populärt att säga ”vi har det i vårt DNA”, ”känslan för mode ligger i vårt DNA” och liknande saker. Men det är inte viktigt att förstå alla detaljer. Jag tror att förståelsen för genetiken kan bli mycket högre, såpass mycket att det hjälper folk att tolka den genetiska information som översköljer dem, utan att människor behöver förstå DNA på molekylär nivå. För inte länge sedan såg jag en annons som påstod att våra gener blir smutsiga när vi blir äldre, för att vi röker, dricker och gör andra ohälsosamma saker, men om man använder den här produkten kommer den att rena generna, så att man kan fortsätta leva som förut. Jag frågade folk vad de tyckte och de sade: ”Fantastiskt, ge mig den, mina gener är smutsiga!” Vi lever i en tid när vi kommer att bombarderas med genetisk information och felaktiga påståenden. Det är bara genom att öka vår egen medvetenhet, och genom de här genetiska konsulterna eller vad vi ska kalla dem, som vi kan separera nonsens från fakta, och skilja komplexiteter från falska förenklingar.
Text och foto: Håkan Lindgren.