Professor Eckart Altenmüller från Hannover är en av världens ledande forskare kring vad som sker i hjärnan när man lär sig spela musik. Den 21 september gästade han "Kulturella hjärnan" och talade om "Apollos gåva och förbannelse".
Så fort man börjar spela och träna musik skapas nya kopplingar i hjärnan. Nämligen mellan den del som har hand om hörselintryck ("hörselcentrum") och de som sköter motorik i fingrarna. Eckart och hans medarbetare har visat detta genom experiment med barn som inte spelat piano och sådana som spelat det olika länge. I ett experiment fick barnen lyssna på skalor. Hos de barn som tränat piano aktiverades då hjärnregioner som sköter fingerrörelser. Till och med hos de barn som bara haft en enda lektion. I ett annat experiment fick barnen spela på ett stumt tangentbord. Hos samma barn aktiverades då de hjärnregioner som hanterar ljud.
Musikträning kopplar alltså ihop de hjärnregioner som hanterar hörsel med dem som hanterar motorik. Och det har visat sig att ju tidigare man börjar spela, desto mer fokuserade och väldefinierade blir de områden, som innehåller dessa kopplingar. Det visade sig i sin tur vara en nyckel till att förstå en av de mest traumatiska och handikappande yrkessjukdomar en musiker kan få: att ett finger plötsligt och oväntat böjer sig. Något som naturligtvis ställer till med enorma problem, oavsett om man spelar fiol, bastuba eller flöjt.
Eckart, som också är läkare för professionella musiker, har sett att risken är tre gånger så hög att drabbas om man började spela sitt instrument när man var äldre än nio år. Detta, säger han, hänger samman just med att att kopplingarna mellan hörsel- och motoriska hjärnregioner brer ut sig över ett större område om man börjar spela sitt instrument sent. Då ökar risken för att förbindelsen råkar komma i kontakt med regioner som upplever smärta. Om en sådan kontakt uppstår, så det smärtar till i fingret, då rycker det också till. Det böjs.
Vad som händer sedan, förklarar Eckart, beror på ens personlighet. Vi reagerar nämligen olika på utmaningar och stress. Somliga, som lite förenklat kallas äventyrssökande, blir skärpta och koncentrerade av den stress som rycket åstadkommer. De bortser från smärtan, och kontakten som uppkom av en tillfällighet behöver inte återkomma. Andra, som är lite försiktigare och ängsligare, blir istället oroade av rycket, och i värsta fall kan den oron förstärka den olyckliga kopplingen. Därmed kan en ond cirkel etableras, som gör att smärtan och rycken återkommer allt oftare.
Problemet, som vid första påseendet sitter i fingret, bor alltså i hjärnan. Och det beror i stor utsträckning på oro och stress. Lösningen ligger därför inte i första hand i sjukgymnastik och träning, utan i att arbeta med musikerns psyke och sociala situation. Oron och stressen måste dämpas. Något som inte är så lätt när uppdrag, karriär och framtida försörjning upplevs stå på spel.
/Henrik Brändén
Här är en video av Eckart Altenmüllers föreläsning:
https://youtu.be/boGJrbeXCLs