Allt fler kliniska studier visar nu att musikterapi har effekt mot olika former av psykisk ohälsa. Det gäller inte minst depressioner, psykoser och autism. Det berättade Christian Gold när han besökte Kulturella hjärnan torsdagen 15 oktober 2015. Han är forskningsledare vid forskningsinstitutet Uni Research i Bergen, och professor vid Institutionen för Musik vid Griegakademin, Bergens Universitet, dit han pendlar från Wien.
Att studera musikterapi
Musikterapi, berättade Gold, bygger på en interaktion mellan patient och terapeut , som sker med hjälp av musik. En fråga han ofta får är vilken musik som är effektiv, men den är alldeles fel ställd, förklarar han. ”När vi pratar med varandra högläser jag inte, så det går inte att tala om ”vilken litteratur” man använder i samtalsterapi. På motsvarande sätt spelar jag inte ett visst stycke för patienten, vad vi gör utvecklas under interaktionen mellan oss.” Rent praktiskt handlar det dock i grunden om att använda en eller fler av tre grundmetoder: Perception, att patienten lyssnar på musik. Reproduktion, att patienten härmar och sjunger med. Och produktion, att patienten själv improviserar eller skriver låtar.
Det finns därför stora variationer, och en terapisession kan se mycket olika ut beroende på såväl patient, terapeut som vilket land och vilka traditioner man arbetar i. Detta innebär en utmaning när man ska utvärdera metoderna vetenskapligt, och Christian Gold har ägnat mycket arbete just åt att jämföra olika studier med varandra, och att utveckla konsensus internationellt om vad som är den kärna som måste finnas i de musikterapier som studeras och utvärderas.
Vad är tillförlitliga bevis?
I läroboksmodellen för utvecklingen av nya behandlingar testas dessa i tre steg: (I) Tester på enstaka personer för att undersöka risker och sidoeffekter, (II) undersökningar på lite större grupper för att se om behandlingen har effekt och exakt hur den bäst kan göras, samt (III) studera ett stort antal patienter som lottas till att få eller inte få behandlingen, för att slutgiltigt avgöra om den fungerar eller ej. Christian menar dock att processen egentligen är cirkulär: Man ser resultaten av hur man dittills arbetat, tar intryck av grundforskning, teoriutveckling och kvalitativa studier på mindre patientgrupper, och får därifrån idéer. Då startas småskaliga undersökningar. Om de tyder på att idén fungerar samlas många forskare till en storskalig studie med patienter från många olika länder. I bästa fall leder detta till ny kunskap som förändrar hur man arbetar med patienterna. Men istället tar det ofta stopp just där. Inte sällan just på grund av att man arbetat på olika sätt på olika ställen, så att studien slutar i ett frågetecken.
Just därför är arbetet att skapa konsensus om vad som är kärnan i terapin så viktigt. Men, förklarade Gold under sin föreläsning, det betyder inte att man ska försöka få alla terapeuter som deltar i studierna att göra exakt likadant. Själva kärnan i terapin är ju just det dynamiska mötet mellan terapeut och patient. Det gäller istället att hitta rätt avvägning. Gör man nästan exakt likadant överallt så blir den eventuella effekt man kan mäta i en undersökning tydligare. Men det blir nästan omöjligt för olika vårdgivare att sedan använda kunskapen, eftersom de lokala förutsättningarna varierar. Tillåter man variationer blir uppmätta effekter svagare, men resultaten blir mer användbara.
Depression
I alla länder i världen är depression en av de tio sjukdomar som orsakar störst ohälsobörda. Christian deltog för några år sedan i arbetet med en metaanalys, som undersökte en rad undersökningar om depressioner och musikterapi. Av fem studier visade fyra en effekt, men resultaten var osäkra och kvaliteten på studierna låg. Därefter har han arbetat med en större och noggrannare undersökning, där nästan åttio patienter slumpmässigt fördelades till en grupp som bara fick normal behandling, och en som dessutom fick individuell musikterapi två gånger i veckan. Det visade sig då att de som fick musikterapi återhämtade sig betydligt bättre än de som inte fick terapin, både när man mätte depressionssymptom, oro och förmåga att fungera i ett ”normalt” liv. Musikterapi kan alltså förbättra behandlingen av depression.
Schizofreni
Även vid schizofreni har det visat sig att musikterapi har effekt, men bara om den ges i tillräckligt många sessioner. Christian har lett arbetet med en metaanalys av en rad studier som jämför musikterapi med standardbehandlingar och så kallade placebobehandlingar (social interaktion utan musik). När man slår ihop resultaten från många undersökningar ser man tydligt att musikterapin förbättrar allmäntillstånd och förmåga att fungera socialt, minskar de negativa symptomen och minskar nedstämdhet och oro, förutsatt att patienterna får tillräckligt uthållig behandling. Författarna pekar dock på att det behövs fler studier som undersöker långtidseffekter av behandlingen, och som utreder dos-responsfrågan närmare.
Autism
Själv forskar Christian också mycket om musikterapi vid autism, och koordinerar nu en stor internationell studie med 300 deltagare i bortåt tio länder. Han har också lett arbetet med en stor metaanalys av tidigare litteratur, som publicerades förra året. Där poolas data från tio olika studier, och det visar sig att musikterapin har betydande effekter på social interaktion, verbal kommunikationsförmåga, social/emotionell reciprocitet och på kvaliteten på den relation barnet kan bygga med föräldrarna.
Den svårfångade mentala ohälsan
I sin föreläsning konstaterade Gold att mental ohälsa är ett svårfångat begrepp. De flesta av våra egenskaper är normalfördelade, och mental ohälsa talar vi oftast om när en människa befinner sig i ytterkanten av en sådan normalfördelning, och detta skapar problem för henne. Många av de egenskaper som kan betraktas som sjukdom går dock in i och överlappar varandra.
Just nu hanterar psykiatrin situationen genom att skapa fler och fler kategorier av psykisk ohälsa. I DSM IV (det amerikanska psykiatrisällskapets aktuella diagnosmanual) är man uppe i 200 olika störningar eller sjukdomar, som definieras av sammanlagt 600 olika symptom. Många diagnoser överlappar därför varandra och många patienter får flera diagnoser. Viktigt att minnas, påpekade han, är att alla dessa diagnoser fortfarande enbart görs utifrån symptom. Det finns inte ett enda fall där ett fysiologiskt test på hjärnan förklarar ett symptom eller pekar ut en diagnos.
/Henrik Brändén
Här kan du se den powerpointpresentation Christian Gold föreläste till: Gold 2015 (Stockholm).