Nils Fietje och Daisy Fancourt i Helsingfors.
Den 11 november 2019 lanserade FN:s världshälsoorganisation WHO sin rapport ”What is the evidence on the role of the arts in improving health and well-being?” vid en presskonferens i Helsingfors. Rapporten, som bygger på mer än 900 publikationer, är en omfattande sammanställning - sannolikt den hittills största - av vad vi nu vet om kulturens positiva hälsoeffekter.
– Vi befinner oss inte längre i ett läge där vi behöver fråga ”finns det några belägg?”, sade rapportens författare Daisy Fancourt under lanseringen. Mer om rapporten kan du läsa här.
Den kulturella hjärnans Håkan Lindgren fick en intervju med Daisy Fancourt, associate professor of psychobiology and epidemiology vid University College London, samt med Nils Fietje, research officer vid WHO:s europakontor i Köpenhamn.
Upptäckte du någonting som förvånade dig när du sammanställde de här forskningsresultaten?
Daisy Fancourt: Det fanns vissa områden som jag var mindre bekant med, framförallt när det gäller arbetet med hur sociala uppväxtvillkor påverkar hälsan och hur konsten kan motverka ogynnsamma sociala villkor. Det var verkligen spännande att hitta så mycket belägg för att konsten kan fylla en funktion där.
Kan du förklara hur hälsan påverkas av uppväxtvillkoren?
Daisy Fancourt: Det handlar om faktorer som ökar eller minskar risken för att någon ska drabbas av hälsoproblem. Framförallt gäller det saker som ligger till grund för hur vi lever våra liv - social sammanhållning, barns utveckling under de tidiga åren. Även den sociala rörligheten hör dit. Det finns starka belägg för att kultur kan hjälpa till att förbättra den sociala sammanhållningen, kan förbättra barns språkutveckling, och kan motverka frånvaro i skolan. Det har varit intressant att se hur vi kan foga in konst och kultur i diskussionen om socialt determinerade hälsoproblem.
Kan du ge några praktiska exempel?
Daisy Fancourt: Ja, ett av de program som diskuteras en hel del när man talar om hur man ska motverka socialt determinerade hälsoproblem är något som kallas el sistema, som började i Venezuela. Det är ett program där man ville ta itu med svåra samhällsproblem som gängkriminalitet, våld, hög frånvaro i skolan, fattigdom, frustration. Genom att erbjuda musikundervisning ville man hjälpa barnen att ta sig ur negativa cirklar, träna upp deras skicklighet, ge dem stödjande sociala nätverk, hjälpa dem att bryta de förutbestämda livsmönster de var på väg in i. Det här programmet har sedan spritt sig till många andra länder. Tanken är att om man för in konst och kultur tidigt i barns liv kan man motverka de många olika faktorer som leder till sämre hälsa i ett längre perspektiv. [El sistema finns även i Sverige.]
Nils Fietje: Det finns en lång tradition, framförallt i Brasilien, när det gäller att studera hur kultur kan användas för att främja social utveckling. Augusto Boal, som var en berömd teaterregissör, utvecklade en idé som han kallade de förtrycktas teater. Det var ett sätt att använda kultur för att hantera frågor om social ojämlikhet. Med den här teatern kunde en sorts gräsrotsberättelser växa fram, från människor som kände sig förtryckta av systemet, men som inte hade haft något sätt att ge ord åt det.
Vilka andra länder har kommit långt när det gäller att använda konst och kultur inom vården? Vem skulle vi kunna lära av?
Daisy Fancourt: Jag skulle inte säga att det finns ett enskilt land som har kommit längst på det här området. Jag tror att många olika länder är bra på olika saker. Jag vet till exempel att regeringarna i de skandinaviska länderna är mycket engagerade i folkhälsoarbetet, något vi talade om på presskonferensen tidigare. I USA vet jag att det pågår en hel del arbete med att integrera kultur i sjukhusen, de driver på riktigt bra. I Storbritannien har vi de senaste åren haft en hel del aktiv forskning kring kultur och hälsa. Och om vi ser på ser på kulturterapi i ett bredare perspektiv finns det en hel del expertis i bland annat Australien. Så jag tror att alla länder kan lära av varandra. Det är någonting som vi vill understryka med rapporten, genom att presentera den samlade evidensen internationellt, men också genom att fokusera på fallstudier från enskilda länder, när det finns saker som fungerar särskilt bra.
Under presskonferensen berättade Debbs Teale om det brittiska projektet "arts on prescription" (kultur på recept). Det lät som ett spännande projekt.
Nils Fietje: Det finns också i Sverige. Region Skåne har haft ett pilotprojekt där de provat konst på recept under flera år. När det gäller vissa hälsobesvär kan man gå till sin husläkare och bli hänvisad till olika kulturprogram. Jag tror att det pågår en hel del sådana projekt lokalt och regionalt i flera länder, men de har ännu inte lanserats på nationell nivå, och därför har de inte fått den uppmärksamhet som arts on prescription har börjat få i Storbritannien.
[Projektet Kultur på recept pågick i Skåne 2012–14; läs mer om det här.]
Daisy Fancourt: Ja, när det gäller USA verkar det mesta hända på sjukhusnivå eller delstatsnivå, inte på nationell nivå. Jag vet att de har haft en hel del diskussion om det konst på recept-program som vi har i Storbritannien, men eftersom USA inte har något gemensamt hälsovårdssystem är det mycket svårare att införa det i stor skala. Vad vi kan se i USA, det är att vissa delstater har börjat investera i det här, och det gör att vi börjar se en stor förändring i synen på hur kultur och hälsa hänger ihop. Det är framförallt University of Florida som är drivande här, och jag har ett nära samarbete med dem. Jag tror att vi kommer att se fler liknande program i USA de närmaste åren.
Tror ni att den här rapporten kommer att övertyga politiker om kulturens hälsoeffekter, eller kommer de att fortsätta skära ner på bibliotek och offentlig kultur?
Nils Fietje: Det finns ingen magisk lösning. Det är inte så att den här rapporten kommer att förändra allting. Jag tror att det handlar om en gradvis utveckling, steg för steg. Det är också så att vissa saker behöver finnas på plats för att synen på kultur och hälsa ska kunna utvecklas till nästa nivå - och en av de sakerna är en uppbackning från WHO. Vi säger att de här grejerna fungerar, att det är effektivt, att konst och kultur är ett viktigt tillägg till det som vi redan gör och känner till. Jag tror att det fortfarande finns massor av jobb som behöver göras, globalt såväl som när det gäller att övertyga enskilda politiker, men utan den här rapporten skulle vi inte kunna komma till nästa steg.
Tror ni att det finns en risk att vi bara kommer att värdesätta kultur i de fall där den har påvisbara medicinska effekter? Att politiker bara kommer att vilja stödja sådan kultur som visar sig vara bra för hälsan?
Daisy Fancourt: Jag skulle säga att det inte bara är hälsosektorn som har nytta av konsten. Det senaste årtiondet har vi sett en hel del som visar att kultur också är nyttigt inom undervisningen, vi har haft mängder av debatter om kultur i skolorna. Man har också diskuterat kultur inom kriminalvården. Sjukvården är bara ett av flera områden där kulturen kan göra nytta. Jag antar att det alltid finns en risk för att saker kan bli överdrivet förenklade i politikers huvuden, och att man därför skulle kunna tycka att det bara är värt att satsa på kultur om man kan se en tydlig vinst, som besparingar inom vårdsektorn. Men i många länder har vi redan ett så starkt kulturliv som står på egna ben, med långa historiska traditioner, så jag är inte orolig för att kultursektorn skulle kollapsa eller för att vi skulle förlora idén om konst för konstens egen skull, bara för att vi också pekar på kulturens hälsoeffekter. I rapporten säger vi att visst, specialutvecklade kultur-för-hälsa-program kan ha positiva effekter, men det har också det vardagliga kulturutövande som man gör bara för nöjes skull. En hel del av de saker som vi gör bara för nöjes skull råkar också ha positiva hälsoeffekter. Allt vi säger är att vi vill att det ska få den uppmärksamhet och den erkänsla som det förtjänar.
Nils Fietje: Jag förstår mycket väl vad du menar, och jag vet att det finns en djup antipati mot allt som verkar ge kulturen praktiska och nyttiga uppgifter, mot att man lägger ekonomiska aspekter eller hälsoaspekter på konsten. Det finns en stark uppfattning om kulturens egenvärde, att det är en mänsklig rättighet, det är inget som vi måste ägna oss åt för att bli friska eller för att bli klokare eller av andra skäl. Men jag tycker att det är begränsande att enbart se kulturen ur det perspektivet. Börjar man tänka på kulturens hälsoeffekter har man fått ännu ett skäl till varför kultur är viktigt. Det vi vill göra handlar inte om att förminska kulturens egenvärde, utan om att lägga någonting till den kulturdiskussion vi redan har.
Text och foto: Håkan Lindgren