Empati – lida med eller känna för?

Publicerat Från forskningsfronten

Pieta2-MichelangeloAtt lida med eller känna för den som lider? Att själv lida och må dåligt, eller känna värme och sympati? Skillnaden blir viktig för alla som möter människor i svåra situationer,  särskilt om det sker yrkesmässigt. I en översiktsartikel i Current Biology beskriver Tania Singer och Olga Klimecki att skilda regioner i hjärnan är inblandade. Man kan träna sig att känna för istället för med, och sådan träning sätter spår i hjärnans sätt att fungera.

Psykologer har sett att människor som möter lidande kan reagera empatiskt på två olika sätt. Antingen med sorg och smärta, eller med sympati och omsorg. Bägge reaktionerna är utslag av empati – förmågan att sätta sig i någon annans ställe. Den som reagerar med egen smärta tenderar dock att dra sig undan från de situationer som ger sådant obehag,  medan den som reagerar med sympati blir känslomässigt motiverad att hjälpa, och ger mer hjälp och stöd.

Denna förmåga att känna för den som lider har visat sig vara möjlig att träna, bland annat med en meditationsliknande teknik som kallas ”loving kindness training”, som sker under tystnad och kan gå till så att man börjar med att tänka varma tankar om någon man tycker mycket om, och sedan stegvis övergår till att inkludera andra i känslorna, tills man föreställer sig rena främlingar och människor man tycker illa om. Människor som fått sådan träning ett antal veckor mår inte bara bättre själva, man har också kunnat se att de oftare än andra hjälper främlingar i ett dataspelstest, även när främlingarna inte hjälper dem.

SingerTania
Professor Tania Singer

Denna skillnad mellan att ”lida med” och ”känna för” kan man iaktta också när man studerar aktivitet i hjärnan.

Medlidande känner vi uppenbarligen genom att aktivera samma nervbanor som sätter igång när vi själva drabbas av samma sak. Om man lägger försökspersoner i en hjärnscanner, och låter dem se bilder och höra repliker från människor som uppenbarligen upplever smärta aktiveras nämligen samma banor i hjärnan som när man låter försökspersonen själv uppleva smärtan. (Närmare bestämt speciella delar av främre insula och främre cingulate cortex). Samma grundläggande mekanism gäller för både positiva, neutrala och negativa upplevelser: smekningar, social belöning, neutral beröring, smärta och avsky.

KlimeckiOlga
PhD Olga Klimecki

Medlidandet kan dock variera beroende på person och situation. Nervbanorna reagerar starkare om den som råkar illa ut tillhör ens egen grupp (i försöken ens eget fotbollslag), och ifall personen upplevs som juste och rättvis (i försöken mätt i spelsituationer, där man kan välja mellan att behålla själv och dela med sig olika mycket). Hur starkt nervbanorna aktiverades avgjorde sedan hur mycket försökspersonen verkligen hjälpte den som råkade illa ut. Men, aktiviteten i nervbanorna var förknippade med negativa känslor. Det gjorde ont. Man led med den andra.

I en annan serie av experiment fick försökspersonerna träna sig att känna ”för” istället för ”med” den som råkade ut för lidande. När dessa försökspersoner sedan utsattes för experiment där de fick se och höra andra människor lida aktiverades nervbanor , som normalt är förknippade med positiva känslor. (Banor som passerar genom orbitala barken och striatum.) Försökspersonerna upplevde också påtagligt positivare känslor än de kontrollpersoner, som inte fått denna träning.

Forskarna kunde till och med se att personer som vant sig vid att ”lida med” kunde läras om. En grupp försökspersoner fick först träna sin förmåga till ”medlidande”. Denna träning stärkte reaktionerna i hjärnbanor som är associerade med smärta, och gav kraftigare negativa känslor, när försökspersonerna utsattes för en annans lidande. En tids träning på att istället ”känna för” den som lider ledde dock till att känslorna vid ett sådant försök blev betydligt positivare. Aktiviteten i nervbanorna förknippade med smärta blev lägre, medan aktiviteten i nervbanorna förknippade med positiva känslor blev starkare.

De två aspekterna av empati, att lida med och att känna för, är alltså något som sker i olika delar av hjärnan, där man med träning kan stärka det ena eller andra systemet. Detta kan ha stor betydelse både för vanliga människors möjligheter att själva styra sina känslor, och för dem som i sitt arbete ofta kommer i kontakt med människor i besvärliga situationer.