Var sitter kreativiteten? Jazza och rappa i hjärnscanner!

Publicerat Earlier lectures, Föreläsningsserien den kulturella hjärnan

jazz3-xchng178081_7233På självaste sista april drog professor Charles Limb från John Hopkinssjukhuset i Maryland, USA, nästan fullt hus i stora föreläsningssalen på MTC vid Karolinska Institutet. Han hade nämligen något unikt att berätta: Hur han lagt jazzmusiker och rappare i en magnetröntgenkamera, och identifierat vilka delar av hjärnan som är aktiveras när de går från att spela eller rappa inlärda melodier och texter, till att improvisera fritt.

– Jag var nyfiken på hur vi kan skapa musik, förklarade Charles. Konstnärer behöver inte neuroscience för att kunna skapa, men de ger oss en nyckel för att börja förstå hur människan får nya idéer, hur hon kan skapa nytt. Jag tror, fortsätter han, att det vi lär oss från musiken kan gälla även många andra former av skapande. I sport, arkitektur, bildkonst – även där är det frågan om kreativt skapande, och samma känsla av flow under skapandet!

limb-charles2Problemet var bara, berättade Charles, att en magnetröntgenkamera inte är en optimal plats för att jamma. Bara att konstruera ett keyboard, som fick plats och verkligen fungerade inne i magnetröntgenkameran tog honom två år. När så till slut allt fungerade fick han sex professionella jazzmusiker att komma. De fick sedan delta i två experiment.

– I det första experimentet fick de först spela rena skalor, och sedan improvisera från en skala. Ur ett rent metodperspektiv är det ett bra experiment – skalornas enkelhet gör att många faktorer blev lätta att kontrollera och lika mellan experimentpersonerna. Men skalor är dödtrist. Det är ingen bra modell för lustfyllt, kreativt skapande! I det andra experimentet fick de istället först spela en inlärd jazzmelodi, och sedan börja improvisera till den.

Resultaten var tydliga, berättade Charles: När musikerna övergick till att improvisera ökade aktiviteten i de delar av hjärnan som är aktiv mellan det man utför olika arbetsuppgifter, och anses vara ”självrefererande” och hantera den egna personligheten. Däremot minskade aktiviteten i de delar av hjärnan som kontrollerar och begränsar tankar och handlande. Så receptet för improvisation tycks vara: ta bort kontrollen, och släpp fram den egna personligheten!

Gäller detta bara för musikaliskt skapande, eller även för andra typer av kreativitet? För att svara på den frågan bestämde sig Charles för att närma sig raparna. Deras ”free style-raping” handlar ju inte bara om rytm, utan om ord, och rim. Reaktionen när han tog kontakt var överväldigande:

– Goddag, jag heter Charles Limb och arbetar på John Hopkinssjukhuset, och är nyfiken på vad som händer i hjärnan när man rappar. Skulle du ha lust att komma och lägga dig i en magnetröntgenkamera, så jag kan se efter?

– Wow! Great! Jag som alltid har undrat hur det här går till!

De praktiska svårigheterna var ännu större än för jazzmusiker. Rappare svänger ju normalt med hela kroppen när de improviserar, och i magnetröntgenkameran måste man vara helt stilla. Men till slut lyckades det. Och resultaten var åter igen tydliga. När rapparna gick över från inlärda texter till ”free style”-improvisation gick aktiviteten i de kontrollerande regionerna av hjärnan ner, och de som har med personlighet att göra upp!

– Det verkar som om det som är sant för musik också är sant för andra konstformer, säger Charles. Och pekar ut de spännande frågor han vill gå vidare mot: Vad får hjärnan att sträva efter kreativitet? Kan vi lära oss, och utveckla vår kreativitet? Vad kan hindra vår kreativitet? Och: Vad är egentligen genialitet rent biologiskt, vad är skillnaden mellan de hyfsat duktiga och genierna?

The publication

Delar av dessa resultat är rapporterade i denna artikel:

A TED-talk on these studies;